LSD

Översikt

Lysergsyradietylamid, mer känt som LSD eller ”syra”, är ett kraftfullt psykedelikum som härstammar från ett ämne i en svamp som växer på råg. Upptäckten gjordes 1938 när den schweiziske kemisten Albert Hofmann syntetiserade LSD i sitt laboratorium i Basel. Flera år senare kom en liten mängd av ämnet i kontakt med hans hud, och han upptäckte oväntat dess psykedeliska effekter.

Efter Hofmanns upptäckt inleddes på 1950-talet lovande forskning om LSD:s möjliga terapeutiska effekter. Men när substansen letade sig in i 60- och 70-talens motkultur blev den starkt stigmatiserad till följd av ohämmat och vårdslöst bruk bland tidens unga. Till slut klassades den i USA som Schedule I (USA:s narkotikaklass I), där den fortfarande ligger kvar.

På senare tid har LSD dykt upp igen som ett möjligt läkemedel, delvis tack vare mikrodoseringens popularitet. Även om mikrodosering inte ger den fulla effekten av en LSD-tripp har den visat sig användbar för att avstigmatisera och normalisera en substans som tidigare var utskämd.

Upplevelsen

Många faktorer påverkar en LSD-upplevelse: dos, sinnesstämning, omgivning och din egen kroppskemi. Varje resa är unik för personen, tidpunkten och platsen, och det går inte att förutsäga exakt vad som kommer att hända. Med det sagt ger LSD vissa vanliga upplevelser och effekter som kan hjälpa dig att förbereda dig inför resan.

Vad du kan förvänta dig

Förhöjd sinnesperception är ett kännetecknande drag hos LSD. Det kan ta sig uttryck i en starkare upplevelse av musik (vissa beskriver det som att de hör musik för första gången) eller i ett skärpt lukt- och smaksinne. Även känseln förstärks, och många känner en stark lust att röra vid mjuka föremål och vid andra människor. En annan särskild egenskap hos LSD, liksom hos andra psykedelika, är synestesi, ett tillstånd där sinnena flyter samman – du kan ”smaka” musik eller ”höra” färger.

Livliga hallucinationer är också en vanlig och djupgående del av en LSD-upplevelse. De består ofta av färgstarka syner och är för många höjdpunkten i upplevelsen. Hörselhallucinationer är inte heller ovanliga.

Forskare har flera teorier om varför hallucinationer uppstår, bland annat psykedelikas verkan på serotoninreceptorer, stimulering av syncentrum och omorganisering i hypotalamus.

Psykologiska och känslomässiga effekter

LSD:s psykologiska effekter kan delas in i tre huvudkategorier: positiva, neutrala och negativa. Vid låga till måttliga doser är det vanligare med en positiv eller neutral upplevelse. Men i takt med att dosen ökar, ökar också risken för negativa psykologiska effekter.

Positiva:

• Ökat associativt och kreativt tänkande
• Visuella effekter med slutna och öppna ögon
• Egoupplösning
• Känsla av enhet och samhörighet med andra livsformer
• Allmän känsla av eufori
• Livsomvälvande andliga upplevelser

Neutrala:

• Förändrat medvetande
• Förlorad tidsuppfattning
• Bristande koncentration
• Ovanliga tankar och ovanligt tal
• Ett brett spektrum av känslor

Negativa (många av dessa förknippas med en bad trip):

• Paranoia
• Ångest
• Dödsskräck
• Överväldigande känslor

Effekter

Farmakologi

Den psykoaktiva substansen i LSD härstammar från ett ämne i mjöldryga, en svamp som växer på råg och som har det latinska namnet Claviceps purpurea. En måttlig dos på 75–100 µg som tas genom munnen ger starka, tydliga effekter som ofta leder till djup introspektion och känslor av eufori. Effekterna kan vara mellan 8 och 12 timmar beroende på dosen.

När LSD tas upp i kroppen aktiverar det 5-HT-receptorer (serotoninreceptorer), men det stänger också av system som reglerar serotoninnivåerna, vilket ökar mängden serotonin i hjärnan. Av hjärnans 15 serotoninreceptorer föredrar LSD främst 2A-subtypen (5-HT2A), som är inblandad i kognitiva processer i prefrontalkortex – den del av hjärnan som ansvarar för komplext kognitivt beteende, personlighetsuttryck, beslutsfattande och socialt beteende. Den spelar också en nyckelroll för vår förmåga att bearbeta information från andra hjärnsystem och fatta målinriktade beslut.

Interaktioner med andra substanser

Det finns bara begränsade data om hur LSD samverkar med andra droger, positivt eller negativt, men det är alltid klokt att vara försiktig när två substanser kombineras. Det här är vad som är känt.

Positiva interaktioner

• Cannabis: Inga kända faror, men kan förstärka LSD:s psykedeliska karaktär.

Negativa interaktioner

• Alkohol: Den allmänna uppfattningen är att kombinationen bör undvikas. Alkohol är i sig en potent psykoaktiv drog. Tas den tillsammans med andra, ännu mer psykoaktiva droger förändras hur kroppen bryter ner båda substanserna. Med andra ord kan det försvaga trippen och/eller göra dig illamående.
• Antipsykotiska läkemedel: Tidiga studier visar att det antipsykotiska läkemedlet klorpromazin (varumärken Thorazine och Largactil) dämpar många av de fysiska effekterna av måttliga till höga doser LSD utan att nämnvärt förändra de psykedeliska effekterna.
• Antidepressiva: Läkemedel av typen selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) och monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) verkar också dämpa LSD:s effekter. Vissa tricykliska antidepressiva (t.ex. Anafranil) har rapporterats förstärka effekterna av LSD. Litium, som ofta skrivs ut vid bipolär sjukdom, har rapporterats förstärka LSD:s effekter kraftigt och öka risken för tillfälliga komaliknande tillstånd.

Nytta och risker

Möjlig nytta

Ända sedan LSD skapades har det använts som ett verktyg för självutforskning och andlig utveckling, liksom som ett medel för läkning och förändring. I dag börjar nyttan med LSD erkännas på bred front. Studier på LSD pågår i USA och i andra länder, och det finns starkt stöd för att substansen kan driva på personlig utveckling. Vissa studier har faktiskt visat att LSD skulle kunna hjälpa vid ångest och depression samt stärka kreativitet, personlig utveckling och andlighet. En studie från 2016 fann till exempel att friska personer hade en mer positiv syn på livet och större öppenhet två veckor efter att de tagit LSD.¹

Många som haft andliga upplevelser på LSD säger att substansen hjälpte dem att möta sidor av sig själva som de inte visste fanns. Sådana upplevelser kan vara svåra och till och med skrämmande, men nästan alla som haft svåra men djupgående psykedeliska upplevelser säger att de blivit bättre av dem.

Det finns dock mycket lite systematisk forskning om LSD och andliga upplevelser. Det har fått vissa att ifrågasätta riktningen på sambandet mellan psykedeliskt bruk och andlighet. Hjälper LSD till med andlig utveckling, eller är det så att människor som söker andlig utveckling oftare tar LSD? Såvitt går att bedöma är det lite av båda.

Risker

Trots att LSD länge har framställts som en farlig drog finns det inga dokumenterade dödsfall till följd av LSD-överdos hos människor. ”Superheroiska” doser kan vara farliga, men risken för dödsfall eller allvarlig skada är minimal för friska personer. Det finns en rapport om åtta personer som tog LSD för kokain och sniffade mellan 1 000 och 7 000 µg LSD – en extremt hög mängd. De drabbades av komaliknande tillstånd, hypertermi (överhettning), kräkningar, lindriga magblödningar och andningsproblem, men alla återhämtade sig efter sjukhusvård och utan bestående men.

Dessutom finns inga kända långsiktiga negativa biverkningar av LSD-bruk. De största riskfaktorerna handlar mer om sinnesstämning och omgivning (set och setting) än om faktisk fysisk skada. En LSD-tripp kan ibland kännas överväldigande, men risken att du utsätter dig för fara eller skadar dig själv är mycket liten.

Det finns inga avgörande belägg för att psykedelika kan utlösa latenta psykiska sjukdomar, men många forskare ansluter sig till den teorin.² Med det i åtanke bör du undvika alla psykedeliska substanser om du har psykisk sjukdom (särskilt schizofreni) i släkten.

En långvarig (men sällsynt) effekt av psykedeliskt bruk är HPPD (hallucinogen persisting perception disorder, ihållande perceptionsstörning). HPPD kännetecknas av ständigt närvarande sinnesstörningar, oftast visuella, som ibland kvarstår i månader eller år efter psykedeliskt bruk. Tillståndet kan behandlas med antipsykotiska eller antiepileptiska läkemedel. HPPD är ovanligt, men risken ökar om psykedelika tas utanför en trygg och ansvarsfull situation (det vill säga utan att ta hänsyn till set och setting).³

Många studier har inte heller funnit några belägg för att LSD orsakar kromosomskador eller fosterskador hos människor. Hos möss har LSD som getts under dräktigheten dock orsakat vissa utvecklingsskador vid extremt höga doser (upp till 500 µg/kg).⁴

Terapeutisk användning

Studier från 50- och 60-talen

Forskningen om LSD:s terapeutiska effekter kom igång på allvar under 1950- och 60-talen. Under den här perioden publicerades över 1 000 vetenskapliga artiklar och dussintals böcker om LSD i psykoterapeutiska sammanhang.⁵ Men efter bakslaget mot 60-talets motkultur förbjöd den amerikanska federala regeringen substansen och förde in den på listan över Schedule I-droger. Därefter blev forskning opraktisk, om inte omöjlig.

De tidiga studierna undersökte ändå LSD:s potential inom en rad områden. Relativt stora engångsdoser (200 µg eller mer) användes för att behandla personer med beroende och kriminella, eller till och med för att förändra livet för helt vanliga människor. Andra metoder använde små till måttliga doser (upp till 150 µg) i kombination med psykoterapi för att behandla olika psykiska tillstånd. Personer med egentlig depression och generaliserad ångest som inte svarade på traditionell terapi tycktes ha nytta av LSD:s effekter under behandlingen.

Terapeuter som använde LSD och andra psykedelika i sin praktik noterade att en av de största fördelarna var att patienterna kunde utforska sina omedvetna drivkrafter och motiv medan en del av deras vuxna jag förblev intakt. Kombinationen gjorde det möjligt att observera och livligt minnas upplevelsen och identifiera områden där de tidigare varit motståndskraftiga mot förändring. I terapeutiska sammanhang blev människor till exempel ofta medvetna om sina egna försvarsmekanismer.

Andra studier fokuserade på de mystiska upplevelser som LSD framkallade och deras efterverkningar. Några av de tidiga terapeutiska tillämpningarna av LSD gav lovande resultat vid beroende, tvångssyndrom (OCD), Hortons huvudvärk, depression och dödsångest vid livets slut.⁶

Den schweiziska studien på 1980-talet

Från början av 70-talet till mitten av 80-talet var forskning om psykedelikas terapeutiska användning mer eller mindre förbjuden i hela världen. År 1988 gav den schweiziska regeringen dock särskilt tillstånd till en utvald grupp terapeuter att forska om terapeutisk användning av MDMA och LSD. Forskningen pågick till 1993, då regeringen ändrade sitt beslut och förbjöd all psykedelisk forskning.

En uppföljningsstudie beställdes dock av den schweiziska regeringen 1994 och skrevs av en av forskarna, Peter Gasser.⁷ Studien undersökte patienter som sökt psykoterapi för olika psykiska besvär. Samtliga 121 deltagare deltog i grupp- och individualterapi i kombination med sina psykedeliska behandlingar. I gruppen angavs relationsproblem, psykiska besvär, självutforskning och kroppsliga besvär som skäl att söka behandling.

Sammantaget rapporterade omkring 90 % av patienterna god eller viss förbättring av de besvär de sökt för. Inga komplikationer observerades, även om en patient uppgav sig ha blivit mer deprimerad under behandlingen. Inga självmord begicks, ingen lades in på sjukhus och ingen fick en psykotisk episod som varade längre än 48 timmar.

Nyare terapeutisk forskning

En översikt av 25 års forskning (1990–2015) om LSD, liksom psilocybin och ayahuasca, fann att forskningen konsekvent tyder på att psykedelika har stor potential vid behandling av ångestsyndrom, depression och beroende.⁸

I en dubbelblind studie med personer med livshotande sjukdomar visade sig LSD-psykoterapi minska dödsångesten. Tolv månader senare fanns effekterna av behandlingen fortfarande kvar.⁹ Förbättringar sågs också i ett frågeformulär om livskvalitet vid cancer och i en skattningsskala för ångest och depression.

I en annan studie fann forskare att LSD-assisterad psykoterapi hade långvariga positiva effekter på patienter med livshotande sjukdomar. Förändringarna omfattade minskad ångest, högre upplevd livskvalitet, värdefulla insikter och bättre sociala relationer.

Beroendesjukdomar, särskilt alkoholism, har länge varit ett mål för psykedelisk terapi. En metaanalys från 2012 av sex randomiserade kontrollerade studier med sammanlagt 536 deltagare bekräftade effekten av en enda dos LSD vid behandling av alkoholism.¹⁰ Resultaten visade att LSD hade en framgångsfrekvens på 81–100 % vid behandling av alkoholism när framgång definierades som nykterhet vid första uppföljningen.

Det finns också allt starkare argument för att behandla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) med LSD, även om inga kliniska prövningar har genomförts hittills.

Ny forskning om LSD:s säkerhet

I takt med att kulturella värderingar skiftar växer forskningen om LSD:s terapeutiska och icke-terapeutiska potential. Beckley Foundation samlade nyligen in pengar genom en gräsrotsfinansierad kampanj för att börja undersöka LSD:s effekter på hjärnan. I den senaste studien fick 20 frivilliga en liten dos LSD, varpå forskarna använde MR- och MEG-avbildning för att visa hur substansen påverkar hjärnans processer. Forskarna tror att LSD kan minska blodflödet till hjärnans kontrollcentra och dämpa deras aktivitet, vilket i slutändan ökar hjärnans konnektivitet. Denna ökade konnektivitet, eller ”entropi”, tros ge upphov till de kreativa och unika tankemönster som förknippas med den psykedeliska upplevelsen, och kan till och med ligga bakom känslan av egoupplösning.¹¹

År 2015 fann en stor amerikansk studie (cirka 130 000 personer) inget samband mellan psykedeliskt bruk och psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, självmordstankar, depression eller ångest.¹²

Personlig utveckling

En av de mest lovande sidorna av LSD är dess förmåga att sätta igång meningsfull, djupgående och livsomvälvande personlig utveckling. Dessa förändringar tillskrivs ofta en särskild aspekt av den psykedeliska upplevelsen: egoupplösning.¹³ Egoupplösning inträffar när känslan av ett jag antingen kraftigt försvagas eller helt (om än tillfälligt) upphör. Det kan ha en djupgående inverkan på din syn på livet, medvetandet och världen omkring dig. Personer som är påverkade av LSD och andra psykedelika berättar ofta att deras inskränkta självkänsla ersätts av en känsla av skönhet och samhörighet.

Egoupplösning kan också förstärka mer grundläggande sidor av jaget, bland annat kreativiteten. Många kända kreativa personer har uppgett LSD som inspiration till några av sina mest betydelsefulla verk. Aldous Huxley är kanske en av de mest kända förespråkarna för psykedeliskt bruk. Hans böcker The Doors of Perception (1954) och Island (1962) inspirerades delvis av hans psykedeliska upplevelser och bidrog till att sätta fart på 60-talets motkulturrörelse. LSD blev en viktig del av Huxleys liv, och han talade om dess koppling till kreativitet och till en vidare syn på världen. På sin dödsbädd bad Huxley sin hustru att ge honom en injektion LSD.

Apples grundare Steve Jobs tog som bekant LSD och beskrev det så här: ”Att ta LSD var en djupgående upplevelse, en av de viktigaste sakerna i mitt liv.” Francis Crick påstås också ha sett DNA:s dubbelspiral framför sig under en LSD-tripp, även om detta har ifrågasatts av många. Han och James Watson fick Nobelpriset för sitt arbete, som i dag räknas som en av de viktigaste vetenskapliga upptäckterna i historien.

På senare tid har en studie från 2016 undersökt sambandet mellan LSD och språk som ett sätt att mäta kreativitet. Resultaten visade att substansen gav upphov till unika ord- och bildassociationer som tyder på en förändring i divergent tänkande, vilket förknippas med kreativitet. Det finns också gott om anekdotiska belägg för att LSD kan öka kreativiteten i vardagliga uppgifter, och studier med liknande psykedelika som ayahuasca och meskalin visar att de kan förbättra problemlösning och kreativt tänkande.

Utöver egoupplösning och ökad kreativitet visade en ny studie också att LSD ökar förmågan att känna empati och lusten att vara tillsammans med andra människor.¹⁴

Mikrodosering

Mikrodosering innebär att du tar så små mängder av en psykedelisk substans att effekten ligger under gränsen för vad du märker. Många som har gjort mikrodoser av LSD till en del av sin veckorutin berättar om ökad kreativitet, mer energi, bättre fokus och bättre förmåga att relatera till andra. Vissa entusiaster uppger också att mikrodosering av LSD har hjälpt dem att fördjupa sin andliga medvetenhet och skärpa sina sinnen.

Preliminär forskning ger i allt högre grad stöd åt de här påståendena. En nyligen genomförd enkätstudie med över 1 000 personer från 59 länder som mikrodoserat LSD under en period på en vecka till fyra månader visade bättre humör, minskad depression, mer energi och produktivitet samt bättre hälsovanor.

Flera företag och organisationer har börjat undersöka effekterna av mikrodosering med LSD. MindMed inleder kliniska prövningar om effekterna av mikrodosering vid ADHD, Eleusis undersöker dess potential vid Alzheimers sjukdom och Beckley Foundation genomför en serie studier för att förstå möjliga terapeutiska tillämpningar. Deras första studie ska undersöka hur mikrodosering av LSD påverkar kreativitet, kognitiv flexibilitet och välbefinnande.

Mikrodosering har i dag blivit en global trend, med tusentals personliga berättelser på forum som Reddit.

Det finns dock fortfarande mycket som inte är känt om mikrodosering av LSD. Den psykiatriske farmaceuten Kelan Thomas varnar för att långvarig mikrodosering skulle kunna öka risken för hjärtklaffsjukdom, eftersom psykedelika via aktivering av serotonin 2B-receptorn (5-HT2B) kan förändra hjärtklaffarnas celler. Mikrodosering av LSD kan vara en rimlig startpunkt för den som är ny inför psykedelika, men mikrodosering med psilocybinsvamp kan vara ett bättre och mer hållbart alternativ. Läs mer i avsnittet om mikrodosering i guiden om psilocybinsvamp.

Juridik

Sverige

LSD är narkotikaklassat i Sverige. Enligt narkotikastrafflagen (1968:64) är det straffbart att inneha, bruka, överlåta, tillverka eller på annat sätt hantera LSD. Till skillnad från i många andra länder är även eget bruk straffbart i Sverige, något som gäller sedan 1988. Vilka ämnen som räknas som narkotika framgår av Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2011:10), där LSD står i förteckning I, som omfattar ämnen som normalt inte har medicinsk användning.¹⁵ Straffet beror på mängd och omständigheter och kan för ringa narkotikabrott bli böter. Närliggande lysergamider som säljs som ”lagliga” alternativ, till exempel 1P-LSD, har också klassats som narkotika eller hälsofarlig vara i Sverige.

Internationellt

LSD finns upptaget i förteckning I i FN:s konvention om psykotropa ämnen från 1971.¹⁶ Enligt folkrätten förväntas alla stater som anslutit sig till konventionen avstå från att legalisera LSD.

Var är LSD lagligt?

Uppgifterna nedan speglar inte nödvändigtvis den senaste utvecklingen. De avser endast personligt, icke-medicinskt innehav och bruk av LSD.

Länder där LSD är lagligt

LSD verkar i dag inte vara lagligt i något land.

Länder där LSD är avkriminaliserat

Det verkar inte finnas någon risk för straffrättsliga påföljder för personligt innehav (dvs. ”små” mängder) eller bruk av LSD i:

• Argentina¹⁷
• Armenien¹⁷
• Chile¹⁷
• Colombia¹⁷
• Costa Rica¹⁷
• Kroatien¹⁷
• Tjeckien¹⁷
• Estland¹⁷
• Tyskland¹⁷
• Italien¹⁷
• Mexiko¹⁷
• Nederländerna¹⁷
• Norge¹⁸¹⁹
• Paraguay¹⁷
• Peru¹⁷
• Polen¹⁷
• Portugal¹⁷
• Ryssland¹⁷
• Spanien¹⁷
• Schweiz¹⁷
• Uruguay¹⁷

Viktigt: Avkriminalisering innebär inte fritt fram att använda LSD hur du vill. Vad som gäller beror på land eller region och, framför allt, på hur stor mängd du har på dig. Beslag är vanligt, men det kan också finnas andra, allvarligare icke-straffrättsliga följder, till exempel böter, indraget körkort och utvisning.

Länder där LSD är olagligt

LSD är olagligt eller narkotikaklassat i vart och ett av följande länder, men det kan finnas regionala eller situationsbundna undantag (t.ex. religiösa), som anges nedan:

• Österrike²⁰
• Belgien²¹
• Kanada²²
• Danmark²³
• Lettland²⁴
• Storbritannien²⁵
• USA²⁶
• Australien²⁷
• Nya Zeeland²⁸
• Ecuador (över 20 µg)²⁹
• Brasilien³⁰
• Finland³¹
• Grekland³²

Historia och statistik

Tidslinje

• Syntetiserades 1938
• De psykedeliska egenskaperna upptäcktes 1943
• Blev känt för den breda allmänheten i USA på 1950-talet
• Användes flitigt i terapi under 1950- och 60-talen
• Påverkade 1960-talets motkultur
• Förklarades olagligt i USA 1968, varefter all terapeutisk forskning upphörde
• Användes av omkring 10 % av amerikanerna och européerna under 1970-, 80- och 90-talen
• Ett förnyat intresse i modern tid

Syntesen av LSD

Albert Hofmann, en schweizisk farmakologisk forskare, syntetiserade LSD 1938 när han försökte ta fram ett läkemedel som skulle underlätta livmodersammandragningar vid förlossning. Han började framställa föreningar ur mjöldryga, en svamp som växer på råg, och skapade till slut LSD. Det var den tjugofemte substansen i en serie lysergsyraderivat, och därför fick den det officiella namnet lysergsyradietylamid – förkortat LSD-25.

LSD visade sig vara mindre effektivt som förlossningsmedel än andra läkemedel som fanns vid den tiden, så Hofmann lade det åt sidan. Men han tappade aldrig intresset för mjöldryga. År 1943 syntetiserade han ämnet på nytt för att kunna göra fler experiment med det. Någon gång under syntesen hamnade en liten droppe LSD på Hofmanns hud. Snart avbröts han av märkliga förnimmelser. Så här beskrev han det i sin bok LSD, My Problem Child (på svenska LSD – mitt sorgebarn):

”I fredags, den 16 april 1943, tvingades jag avbryta mitt arbete i laboratoriet mitt på eftermiddagen och gå hem, eftersom jag drabbats av en märklig rastlöshet i kombination med en lätt yrsel. Hemma lade jag mig ned och sjönk in i ett inte obehagligt, berusningsliknande tillstånd som kännetecknades av en ytterst stimulerad fantasi. I ett drömliknande tillstånd, med slutna ögon (jag upplevde dagsljuset som obehagligt bländande), såg jag en oavbruten ström av fantastiska bilder, utomordentliga former med ett intensivt, kalejdoskopiskt färgspel. Efter ungefär två timmar klingade tillståndet av.”

Hofmann hade just upplevt den första LSD-trippen.

LSD på 1950-talet – fokus på medicinsk vetenskap

Efter att ha upptäckt LSD:s kraftfulla effekter genomförde Hofmann och andra forskare vid Sandoz djurförsök för att fastställa substansens tolerans- och toxicitetsegenskaper. År 1947 gjorde de den första systematiska undersökningen av LSD på människor vid en psykiatrisk klinik i Basel.

De första studierna omfattade både friska försökspersoner och patienter med schizofreni. I experimenten tog deltagarna små till måttliga mängder LSD – mellan 20 och 130 mikrogram (µg). De första experimenten mätte inte LSD:s terapeutiska förmåga, men forskarna spekulerade om möjligheten till läkemedelsassisterad psykoterapi.

I slutet av 1950-talet vidgades forskningen från behandling av psykisk sjukdom till att använda psykedeliska droger som stöd i psykoterapi.

MK-ULTRA, CIA och 1960-talets motkultur

På 1950-talet blev CIA intresserat av att använda psykedelika som sanningsserum och började experimentera med dem inom sin hemliga avdelning för sinneskontroll, Project MK-ULTRA.

Inspirerat av nazisternas användning av meskalin i koncentrationslägren under andra världskriget genomförde CIA de här topphemliga studierna genom att ge LSD till försökspersoner. Hundratals deltagare – bland dem CIA-agenter, statsanställda, militärer, prostituerade, vanliga medborgare och psykiskt sjuka – fick varierande mängder LSD, ofta utan att veta om det och utan att ha samtyckt.

Experimenten pågick fram till mitten av 1970-talet. Till slut lade CIA ned programmet eftersom resultaten varierade så kraftigt.

På 1960-talet varnade läkaren Sidney Cohen, som hade genomfört kontrollerade experiment för att pröva LSD:s användbarhet i psykoanalys, för att substansen snart skulle få stor spridning bland allmänheten. Vid kongressförhör om LSD 1966 sade Cohen till den amerikanska kongressen att substansen bara var säker om den gavs under strikt medicinsk övervakning och att den i fel händer var en ”farlig drog”.

När LSD blev allt populärare inom 60-talets motkultur tog allmänheten till sig dramatiska historier om mord, människor som hoppade ut genom fönster och personer som blivit blinda av att stirra in i solen. Ingen av dessa historier – inte heller den om att LSD orsakar fosterskador – var sann.³³ Hofmann beskrev stämningen under den här tiden som ”en veritabel LSD-hysteri”.

År 1968 förklarade den amerikanska regeringen innehav av LSD olagligt. År 1970 fördes det in i Schedule I, vilket innebar att regeringen ansåg att det hade ”stor risk för missbruk” och saknade ”erkänd medicinsk användning i behandling”.

Från 1970-talet till i dag

Bruket av LSD minskade i slutet av 60-talet och under 70-talet. På 80-talet, när MDMA blev allt populärare, ökade också det rekreationella och psykoterapeutiska bruket av LSD. År 1986 grundade Rick Doblin Multidisciplinary Association for Psychedelic Studies (MAPS) för att undersöka psykedeliska drogers terapeutiska potential.

Sedan intresset för psykedeliskt assisterad terapi väcktes på nytt har många nya forskningsorganisationer vuxit fram. Mest framträdande är kanske Beckley Foundation, som har finansierat flera banbrytande vetenskapliga studier av LSD:s effekter på hjärnan. År 2019 meddelade Johns Hopkins att man öppnar sitt Center for Psychedelic and Consciousness Research, USA:s första forskningscentrum som helt ägnar sig åt studier av psykedeliska droger.

Bruket av LSD i dag

I många forskningsrapporter klumpas psykedelika ihop till en enda drogklass. Därför är statistiken om LSD inte lika informativ som data om andra, icke-psykedeliska droger.

Med det sagt kommer här några siffror om LSD-bruk:

• En analys av data som samlades in 2010 i den amerikanska undersökningen National Survey on Drug Use and Health (NSDUH) uppskattade att mellan 22 och 25 miljoner människor i USA har använt LSD någon gång i livet.³⁴ Högst andel rapporterades bland 30–34-åringar: omkring 20 % i den åldersgruppen uppgav att de någon gång hade använt LSD.
• Senare visade NSDUH-undersökningen från 2015 att omkring 287 000 personer i USA som var 12 år eller äldre hade använt LSD under den senaste månaden.
• I Europa har upp till 4,7 % av alla personer i åldern 15–64 år tagit LSD minst en gång, och mer än 0,3 % i samma åldersgrupp har använt det under det senaste året.

Vill du fördjupa dig i LSD:s historia kan du läsa boken Acid Dreams: The Complete Social History of LSD: the CIA, the Sixties, and Beyond.

Myter

Eftersom LSD var så spritt inom 60-talets motkultur använde myndigheter och polis skrämseltaktik och propaganda för att sprida felaktig information om psykedelika. Många av de myterna lever kvar än i dag. Här är några av dem – och vad som faktiskt stämmer.

Myt 1: LSD är ofta uppblandat med stryknin och andra tillsatser

Förfalskning förekommer med alla välkända droger, bland annat kokain, heroin, cannabis, MDMA och LSD. Men i vilken utsträckning det sker måste undersökas.

Enligt The Psychedelic Explorer’s Guide, ett standardverk om ansvarsfullt psykedeliskt bruk, saknar påståendena om att LSD blandas upp med giftiga ämnen i stort sett belägg. Mest spridd är rädslan för metamfetamin och stryknin (råttgift).

Myten om råttgift kan ha fått näring av en rapport från Albert Hofmann själv. Han ska ha analyserat ett pulverprov som påstods vara LSD men som visade sig vara 100 % stryknin. Den enstaka händelsen ledde på något sätt till en utbredd föreställning om att LSD ofta var uppblandat med stryknin.

När det gäller metamfetamin bygger myten på mer handfasta belägg. För fyrtio år sedan, när studier gjordes av tillsatser i LSD, analyserades 581 gatuprover. Av dem innehöll 84,5 % enbart LSD, 6,9 % innehöll PCP och 0,9 % innehöll amfetamin eller metamfetamin. Inget av proverna innehöll stryknin.

Även om nästan 15 % av proverna i den studien var förfalskade är sannolikheten för sådan uppblandning i dag nästan noll. På 60-talet såldes det mesta LSD i flytande form, vilket gjorde det mycket lättare att blanda upp. Dagens LSD säljs främst på läskpapper (”lappar”). För att substansen ska kunna binda till papperet kan den inte innehålla några större mängder tillsatser.

Viktigt: I dag kan papperslappar som säljs som LSD innehålla potentiellt skadliga ämnen som NBOMe och DOx. Om du får tag på LSD-lappar från en okänd källa bör du testa substansen med ett reagenstest eller skicka den till ett labb för analys. En bra tumregel är att slänga lappar som smakar mycket beskt – LSD saknar smak, så en stark smak kan tyda på en NBOMe som kan vara skadlig.

Myt 2: LSD orsakar kromosomskador och fosterskador

År 1967 publicerade tidskriften Science en kort studie som hävdade att tillsats av LSD till odlade vita blodkroppar från människa orsakade kromosomavvikelser. Resultaten växte till en myt om ”genetiska skador” hos vuxna och fosterskador hos nyfödda.

Enligt The Psychedelic Explorer’s Guide ”visade dock senare och noggrannare studier att slutsatserna från den första forskningen var ogrundade”.

En omfattande genomgång av sextioåtta studier och fallrapporter fann att rent LSD inte skadar kromosomerna eller orsakar påvisbara genetiska skador.

Myt 3: LSD gör dig galen

En av de mest seglivade myterna om LSD är föreställningen att substansen väcker någon form av psykisk sjukdom och gör människor galna. En vanlig uppfattning är att galenskapen får användaren att hoppa från ett hus eller att tillståndet blir bestående.

Det finns ett litet korn av sanning i var och en av de här farhågorna, men vår benägenhet att dra dramatiska slutsatser har skapat utbredda och skadliga myter. Psykoaktiva droger ger visserligen en rad akuta effekter på beteendet, men hur starka effekterna blir beror direkt på dosens storlek. Otaliga människor har tagit LSD utan att känna någon lust att hoppa från ett hus.

Akut sinnesförvirring, eller en ”bad trip”, är också något som påverkas av förutfattade meningar. Som principen om set och setting visar avgörs LSD-upplevelsen inte bara av de farmakologiska effekterna (substansen) utan också av de föreställningar som följer med upplevelsen (sinnesstämningen).

Om du är psykiskt stabil innan du tar LSD är risken för bestående psykiska skador nästan noll. Har du däremot vissa psykiska sjukdomar i släkten är det sannolikt klokast att avstå från psykedelika.

Myt 4: Flashbacks orsakas av LSD som lagrats i kroppen och läcker ut

Myten bygger på påståenden om att LSD lagras i hjärnan, ryggmärgen och kroppsfettet och kan läcka ut flera år senare och ge negativa effekter.

Det antagandet är felaktigt. Det finns inga belägg för att LSD stannar kvar i kroppen under längre tid. Tvärtom har substansen en kort halveringstid på tre till fem timmar och är helt nedbruten inom ett dygn efter intaget.

Varför uppstår då flashbacks? Den psykedeliska litteraturen anger i allmänhet två skäl: minnen som lätt aktiveras och att konfliktfyllt material som frigjorts ur det omedvetna under trippen dyker upp igen.

En av de ledande inom LSD-terapi, Stanislav Grof, skriver i sin klassiska bok LSD Psychotherapy:

”Sessioner där drogen aktiverar områden med svårt känslomässigt material och individen försöker undvika att möta det kan leda till utdragna reaktioner, otillfredsställande integration, efterföljande kvarstående känslomässiga eller psykosomatiska problem eller en skör psykisk balans som blir grunden för senare ’flashbacks’.”

Genom att avliva myter som den här kan allmänheten börja fatta välgrundade beslut och föra rationella diskussioner om psykedeliskt bruk.

Vanliga frågor

Syns LSD på ett drogtest?

Det korta svaret är ja, men med några förbehåll.³⁵

Utsöndringen via urinen når en topp omkring fyra till sex timmar efter att en dos har tagits, men även då är mängderna ganska små. Det finns fyra kända huvudmetaboliter av LSD hos människor som utsöndras och kan påvisas i urinen i upp till fyra till fem dagar efter intaget, med viss variation mellan individer.

Flera faktorer avgör hur länge LSD kan påvisas i kroppen:

• vilket test som används
• testets detektionsgräns
• när provet tas
• vilken typ av kroppsvätska som analyseras
• hur mycket som togs.

LSD kan påvisas i blod i sex till 12 timmar och i urin i två till fyra dagar. En metabolit (2-oxo-3-hydroxi-LSD) förekommer dock oftast i högre koncentrationer och kan påvisas i urinen under längre tid.

Det finns också tester för LSD (men inte dess metaboliter) i hårprover. De kan påvisa både låga doser och enstaka intag, till synes under en obestämd men lång tid efter intaget.

Än så länge ingår LSD dock normalt inte i vanliga drogscreeningar.

Kan jag testa min LSD för att ta reda på om den är säker att ta?

Det är alltid klokt att testa din LSD, även om du litar på den du fått den från. Reagenstest kan identifiera hundratals tillsatser och ersättningsämnen – vilket ger trygghet och i värsta fall kan rädda ditt liv.

25I-NBOMe har till exempel ibland sålts som LSD, med dödlig utgång. Ehrlichs reagens kan hjälpa dig att utesluta det. Lägg en mycket liten mängd av provet i ett rent provrör eller på en ren, vit keramikyta och tillsätt några droppar reagens. Jämför sedan färgförändringen (eller avsaknaden av den) med den medföljande färgskalan.

Är det äkta LSD jag har?

Beroende på dos och intagssätt bör LSD börja verka efter 45 till 90 minuter. Upplevelsen kan vara i 12–16 timmar.

Om du känner andra effekter, eller om upplevelsen varar betydligt längre än 16 timmar, är det möjligt att det inte var LSD du tog. Om lappen smakade beskt eller fick tungan att domna kan den ha innehållit NBOMe eller DOx.

Det säkraste är att veta vad du tar. Testa dina substanser om det är möjligt.

Kan LSD orsaka psykiska trauman?

Om du följer set och setting och avstår från psykedelika om du har psykisk ohälsa i släkten är det osannolikt att de orsakar psykiska trauman.

Om du inte tar hänsyn till set och setting kan LSD få dig att känna dig galen under en kort tid (akut psykos), något som i vardagligt tal kallas en ”bad trip”. Det finns inga säkra belägg, men man tror att psykedelika kan få latent psykisk sjukdom att bryta ut. Undvik dem därför om du har psykisk ohälsa i släkten.

Hur tar man LSD?

LSD säljs oftast på läskpapper, där substansen lösts upp på små pappersrutor (”lappar”). Det kan också tas i tablettform, som kristaller eller i flytande form, men de formerna är ovanliga i dag.

En lapp hålls på tungan tills den har lösts upp. Papperet kan sväljas.

25–100 µg rekommenderas som första dos. Det motsvarar vanligtvis ungefär en fjärdedels till en hel lapp.

Hur mikrodoserar jag LSD?

En mikrodos LSD ligger vanligtvis runt 10 µg och tas var fjärde dag. Mikrodoser är lättast att mäta upp med läskpapper, som kan klippas i tiondelar. Läs mer i avsnittet om mikrodosering.

Hur fungerar tolerans?

En måttlig dos LSD ger en omedelbar tolerans. Tar du substansen igen kort därefter blir effekten svagare. Du bör vänta minst tre dagar mellan doserna.

Kan jag blanda LSD med andra droger?

LSD bör inte blandas med tramadol, eftersom det kan leda till serotonergt syndrom. Var försiktig om du kombinerar LSD med cannabis, amfetamin eller kokain. Här finns en utförlig tabell över vilka drogkombinationer som är säkra (på engelska).

Fotnoter